Källa Sveriges Nationalparker & WP

Öns ursprungliga namn är Blaakulla, känt från 1400-talets början. År 1507 benämns den parallellt även Jonffrwn. Som ett noanamn har Jungfrun kommit att ersätta Blåkulla, som ansågs onödigt riskablet att uttala. För sjöfarare ansågs ön mycket farlig, som ett tillhåll för häxor, där man lätt drabbades av stormar. Genom en sammanblandning av de båda namnen kallas ön idag Blå Jungfrun. Ön är en av Sveriges mest sägenomspunna platser. Enligt enligt myten den plats dit häxor åkte på skärtorsdagen för att möta Satan och fira häxsabbaten.

Blå Jungfruns yta mäter 65 hektar vilket motsvarar två tredjedelar av nationalparkens yta. Resten består av vatten. Ön är kupolformad och består av jungfrugranit, en bergart som bara finns just här. Själva urberget är anledningen till att ön blivit skyddad som nationalpark. Graniten dominerar, men här finns också yngre bergarter som intresserat forskare. Öns runda profil och mjukt skulpterade hällar är formade av inlandsisen. Under istiden bildades också öns många jättegrytor.

På en av Blå Jungfruns klippor finns stenlabyrinten Trojeborg. Hur länge labyrinten har legat där på klippan är det ingen som vet. Inte heller vem som lagt den eller varför. Det man känner till är att det var ganska vanligt att man la upp just labyrinter i skärgården förr i tiden. Ofta gick man i dem som en rit – för fruktbarhet, god fiskelycka eller ett stilla hav på hemvägen.